Så länge det funnits handel har det funnits sjöfart, och tvärtom. I de tidigaste skedena av sjöfartens historia, på segelfartygens tid, var fartygets ägare också dess befälhavare som skaffade lasten, seglade fartyget till destinationshamnen och skötte alla fartygsrelaterade ärenden i hamnen. Samma person skötte också hela handelskedjan, det vill säga sålde lasten i destinationshamnen och köpte en ny last. Sedan seglade fartyget vidare.
Situationen förändrades väsentligt på 1800-talet när ångkraften togs i bruk. Den regelbundna, snabbare trafiken medförde ett behov av företag som fartygsägarna kunde ingå samarbetsavtal med. Så uppstod ett ombudsnätverk som tog på sig skötseln av de hamnrutiner som fartygets befälhavare tidigare hade skött.
Utvecklingen av postväsendet och särskilt telegraftrafiken påskyndade och underlättade kontakterna och breddade ombudens arbetsbeskrivning. När ombuden tog ansvar för handeln började de kallas skeppsmäklare (shipbroker). Redan under 1800-talet utvecklades skeppsmäklarens arbetsbeskrivning till en egen helhet som i stor utsträckning omfattade samma uppgifter som i dag.
Skeppsmäklarna i Finland
Redan under 1700-talet fanns en form av organiserad skeppsmäklarverksamhet i Finland. År 1720 utfärdades en förordning om denna verksamhet som skulle iakttas av alla städer. Enligt förordningen var det de officiella mäklarna som skulle förmedla avtal om köp och försäkring av fartyg, bodmeri, hyra, arrende och frakt. Mäklarna hade också rätt till mäklararvode.
År 1748 utfärdades en förordning som föreskrev att endast bestämda skeppsmäklare fick utöva skeppsklarering. Magistraten utfärdade tillståndet på ansökan. År 1863 stadfästes en förordning om skeppsmäkleri och skeppsklarering i Helsingfors och Åbo.
År 1920 grundades Finlands Skeppsmäklareförening enligt svensk modell. Den publicerade bland annat klareringstariffer fram till mitten av 1990-talet.
